Marcus Wallén

Marcus Wallén är en åländsk författare-journalist med en lång yrkeskarriär hos eftermiddagstidningen Expressen i Stockholm.

Han beskriver nedan hur han blev en uppskattad författare med sin första historiabelagd bok om nazister och deras oerhörligt grova brott, både mot mänskligheten och ekonomiska, som boken berättar som aldrig förut.

Marcus Wallén är med i Varkaus kribsbrottseminarium den 1. augusti - i själva verket skulle vi tacka honom och hans bok för idéen att arrangera evenemanget.

Marcus intervjuas dessutom på fredagen den 31. juli kl 17.30 av Nea Ikonen som en del av Dekkarit (Deckarna) programmet hos Varkaus klubben.

Marcus Wallén heter jag och jag har skrivit boken ”Naziguldet och de invigdas hemlighet”, ”Kadonneen natsikullan jäljillä” heter den på finska.

 

Det är min första bok.

Jag började jobba på den redan 2015. Då bodde jag i Stockholm och arbetade som journalist på kvällstidningen Expressen.

 

Om någon då hade sagt till mig att jag fem år senare skulle stå på scenen här i Varkaus och tala till er hade jag skrattat högt och sagt att den inte var riktigt klok.

 

Men det blev en bok.

Och jag är glad och stolt att få vara här och tala om krigsbrott och kanske är det inte så konstigt.

 

Allt började alltså 2015.

Då läste jag en nyhet som skulle förändra mitt liv.

Tidningar och tv rapporterade om ett fantastiskt fynd från andra världskriget.

I några gamla tunnlar under marken hade man lokaliserat ett tåg som påstods vara fyllt med guld och hemliga dokument.

Det sades att tåget hade gömts av nazisterna alldeles i slutskedet av kriget.

Alla skrev om det här och allt var otroligt spännande.

Jag skrev också några artiklar.

 

Det fanns bara en enda hake.

Storyn var inte sann.

Det fanns inget guldtåg under marken.

Radarbilderna som påstods visa tåget hade helt enkelt misstolkats.

Men då var mitt intresse för naziguldet redan väckt.

Jag läste allt jag kom över och insåg ganska snabbt att berättelsen om nazisternas rovdrift var långt större och viktigare än berättelsen om ett guldtåg under marken, som dessutom inte existerade.

 

För berättelsen om naziguldet existerar, i alla högsta grad.

 

Men hur hänger det här ihop med dagens tema då, krigsbrott?

 

Min bok handlar i allra högsta grad om krigsbrott.

Den berättar i stort om hur världshistoriens värsta rövarstat plundrade och sög ut ett ockuperat Europa.


 

”I Hitlers värld var djungelns lag den enda lagen. Människor skulle undertrycka all benägenhet för barmhärtighet och vara så rovlystna de kunde.”

Så beskriver den amerikanske historikern och Yaleprofessorn Timothy Snyder rovdriften i boken ”Den svarta jorden”.

 

Jag tycker att Timothy Snyder som vanligt har väldigt rätt.

Nazisterna stal nästan allt de kom över.

De var otroligt grundliga.

Nazistpartiet skapade en organisation, ett slags ekonomiska stormtrupper, som tack vare bland annat angiveri blev experter på att snoka upp rikedomar i erövrade länder.


 

I det ockuperade Europa plundrades statskassor och guldreserver.

Bankkonton som tillhörde privatpersoner tömdes.

Konstskatter stals.

Genom valutamanipulation övervärderade man den egna riksmarken i ockuperade länder.

Kuvade folk tvingades bli slavarbetskraft och arbetade ibland ihjäl sig under ohyggliga förhållanden.

Tyskland tvingade erövrade stater att betala ockupationskostnad och bidra ekonomiskt till fälttåget i Sovjetunionen.

Dessutom plundrade nazisterna Förintelsens offer ändå in i döden, då man avlägsnade tandlagningar av metall ur de dödas munnar.


 

Ändå har just här biten hamnat lite i skymundan i dag.

När vi talar om krigsbrott, kommer vi ihåg det rent fysiska lidandet och dödandet.

Men ibland glömmer vi bort den ekonomiska delen.

 

Vi har förfasat oss över Förintelsen, över massgravarna i det forna Jugoslavien och över folkmordet i Rwanda.

 

Men att röva och plundra och döma ockuperade befolkningar till ett liv i fattigdom är också ett fruktansvärt krigsbrott.

 

Hur kunde det bli så här då?

Varför blev Tredje riket historiens värsta rövarstat?

Jag tror att en del av svaret står att finna i händelser under första världskriget.

 

Under de sista åren av det stora kriget led det kejserliga Tyskland svårt av den allierade sjöblockaden. Man saknade många varor.

Folk svalt och det bröt ut landsomfattande hungersnöd.

1918 tog kriget slut. Det kejserliga Tyskland tvingades till en mycket förnedrande kapitulation.

 

I efterkrigstidens Weimarrepublik drömde revanchister och högerextrema krafter om återupprätta ett starkt Tyskland. "Make Germany great again", var nog tanken.

När Hitler och nazisternas kom till makten satte man nästan genast igång med med att återupprusta armén.

 

Det fanns en grundtanke som genomsyrade nazisternas ekonomiska politik.

Man ville aldrig mer vara beroende av andra. Man ville inte vara tvungen att importera viktiga varor från andra länder.

Hitlers Tyskland skulle bli självförsörjande på så många olika områden som det bara var möjligt.

Och det man inte kunde producera själv, eller köpa på världsmarknaden, det tänkte man stjäla från andra länder.

 

I öster planerade Hitler att skapa ”lebensraum” åt tyskarna på bekostnad av de slaviska folk som bodde där.

Polen och stora delar av Sovjetunionens skulle erövras och bli Tredje rikets kornbod som försåg miljoner tyskar med mat.

 

Området skulle koloniseras med en tysk härskarklass.

Det fanns en väldig cynisk och grym plan att låta ursprungsbefolkningen svälta ihjäl.

Bara så många skulle överleva så att det fanns kvar en liten underdånig tjänarklass.


 

Redan vid nazisternas maktövertagande hade man börjat suga ut icke-önskvärda klasser så som till exempel judar.

Men 1938 började den riktigt storskaliga plundringen av Europa.

Först var det Österrike som anslöts till Storryska riket och plundrades, bland annat på sin guldreserv.

Sedan var det Tjeckoslovakiens tur att bitvis styckas upp.

 

De rikedomar som nazisterna kom över i de här två små länderna gick rakt in i de jättelika militära satsningarna.

 

I ett kritiskt skede, när Hitlers statsfinanser var på väg att kollapsa efter år av återupprustning, var det plundrade tillskottet från Österrike och Tjeckoslovakien ytterst välkommet för nazisterna.

Det kom i ett avgörande ögonblick. Riksbankschefen och ekonomiminister Hjalmar Schacht hade varnat för att Tyskland var nära att gå i konkurs.

Nu kunde man fortsätta att bygga upp stridskrafterna.

 

Kanske var det här som nazisterna utvecklades sitt ”modus operandi” och sin törst efter andra länders centralbanksguld.

 

Den 1 september angrip Nazityskland man Polen. Andra världskriget började.

Detta var Führerns stora erövringskrig, början på det fälttåg som ska ge Tredje

riket det ”Lebensraum” i öster som Hitler krävde.

Likt Österrike och Tjeckoslovakien skulle Polen upphöra att existera som stat. Men i nazisternas ögon var landets slaviska invånare undermänniskor som kunde kuvas utan några större samvetsbetänkligheter.

 

Vid sidan om de polska arméerna, skulle även den polska kulturen förintas.

Den religiösa, kulturella och politiska eliten måste försvinna, enligt nazisternas hänsynslösa plan. 

 

Dessutom ville nazisterna lägga vantarna på den polska guldreserven.

Men det fanns en skillnad mot Österrike och Tjeckoslovakien.

Polen var förvarnat.

Man hade sett vad som hänt med det österrikiska och tjeckiska guldet.

Under en ohyggligt spännande räddningsoperation lyckades polackerna evakuera sitt guld till Frankrike via Turkiet och Medelhavet.

Detta var ett mönster upprepade sig i fler erövrade länder.

Nazisterna plundrar banker, bankkonton och privatpersoner.

Ibland kom man över staternas guldreserver, ibland inte.

Länder som riskerade att bli erövrade försökte i regel skicka sitt guld i säkerhet till USA.

Enorma finansiella krafter sattes i rörelse. 1939 började en global kurragömmalek med guld och valuta i en skala som världen aldrig tidigare hade skådat.


 

Historiens mest grundliga plundring varade i sex år.

Men 1944–1945 såg det annorlunda ut.

Kurragömmaleken hade ändrat karaktär.

Vad gör en tjuv som håller på att åka fast?

Han eller hon försöker gömma sitt byte.

Det skedde också under andra världskrigets slutskede, mot slutet, när till och med Nazityskland insåg att slutet närmade sig.

 

Men nazisterna kunde knappast skicka sitt guld i säkerhet till valven på nedre Manhattan i New York. Man befann sig ju i krig med USA.

Istället gömde man guld och värdeföremål i djupa gruvor, i alpsjöar, i slott.

 

Som tur är återfanns det mesta av guldet i krigets slutskede och efteråt av de allierade och återbördades till plundrade stater.

Men en liten liten del av det rövade guldet saknas fortfarande. Och även om det bara handlar om några få procent av det rövade guldet, brukar detta kallas för världens största olösta guldrån.

I min bok kan ni läsa mer om det här.

 

Allt det här lärde jag mig ju mer jag läste om naziguldet under arbetet med boken.

2019 kom boken ut på svenska – och i år på finska.

 

Att det verkligen är ett krigsbrott att plundra och röva var någonting som även översättaren, Timo Korppi, funderade över när han översatte boken till finska.

 

Timo Korppi är också en av arrangörerna bakom festivalen här, och det var i hans huvud, under arbetet med Naziguldet, som tanken på seminarium om just krigsbrott föddes.


 

Nu ska jag citera en annan författare.

Anders Rydell, som bland annat skrivit boken ”Plundring”, brukar till exempel säga:

 

”Det som börjar med konst, böcker och ting kan sluta med människor. ”

Anders har naturligtvis rätt.

Men plundringen var inte bara en del av Förintelsen.

Den var också ett av de medel med vilket Hitler förslavade Europa.

Rovdriften betalade delvis för Hitlers sex år långa krig.

 

Men rövandet bröt också ner motståndskraften i ockuperade stater.

En urfattig, hungrig och förnedrad befolkning har svårare att resa sig i uppror än en stark, rik och stolt befolkning.

 

Det insåg nazisterna.

 

Tack för mig.

Yhteistyössä mukana

  • Facebook - Black Circle
  • Instagram - Black Circle